Lotus i Hades

Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat. När Odysseus seglade hem från kriget vid Troja, kom han bland annat till lotusätarnas land. Människorna där åt av en växt, som kallades lotus. Den skänkte glömska av det förflutna och lättsinne inför framtiden. Lotusätarna levde i ett lyckligt rus, ett enda saligt flimrande nu – fria från bundenhet vid nöd och tvång och död, fria att skapa, drömma och njuta – men också vid sidan av verkligheten, i en flytande, meningslös halvvärld av oansvarighet och inbillningar. Hades är de dödas boning – en skuggvärld för flyktiga skepnader, som inte längre måste dö och inte lida, men som inte heller kan känna och verka på allvar. ”Lotus i Hades” är en samling prosapoem. Den handlar främst om friheten – om den frihet som både är en förbannelse och en välsignelse, både en verklighetsflyende chimär och en nödvändig förutsättning för lycka och skapande – kanske då också om överflödssamhällets bräckliga frihet i en värld av nöd och tvång.